Sluta fega....
Föreläsning med Paolo Roberto.... Ja några tankar väcktes väl kanske och lite funderingar också! Men mest kändes det nog som att det var en stor marknadsföringsshow för honom själv och ett skralt försök till att ändra den "stämpel" media har satt på honom. "Sluta fega.." var ju rubriken till föreläsningen och jag hade nog förväntat mig nåt annat än att höra på hans boxningskarriär i en timme..... Framför mig satt dessutom en man som skrattatde åt allt han sa, vilket blev nästan pinsamt efter ett tag. Å varför gör jag det? Skäms för nån annans beteende?
Men lite tankar har väl börjat gnaga härinne och vi får se vart det leder... Kanske jag ändå ska ta tag i det där jag drömmer om? Jag vet ju vart jag vill och jag vet ju att jag når dit om jag bara ger mig fan på det... Så vad hindrar mig? Bekvämlighet är ett bekymmer, "inte lilla jag"- syndromet ett annat. Men nä, sluta fega var det ju... Sen måste jag nog ta för mig lite mer, detta som jag vill och nånstans inom mig har som mål är inget som kommer att serveras på silverfat, jag måste själv ta det och en dag ska jag banne mig göra det, Basta!
Har lite ångest inför helgen. De 48 timmarna är så fullbokade så det finns inga som helst möjligheter för ändringar eller fler aktiviteter, tyvärr. En gammal vän till mig som jag så gärna skulle vilja träffa, men det finns ingen tid!! Sen jobbar jag de två nästkommande helgerna och så har det gått en månad igen, fast vi sa ju att det inte skulle dröja...Fasen! Så det är det jag har ångest för, att säga att jag inte kan/hinner träffas. Usch, det ska finnas tid för vänner.... Jag är ju så dålig på det där med vänner. Insåg för ett tag sen att jag inte har nån som jag kan spontant ringa för att få en kopp kaffe. Men så när jag ändå började "sondera terrängen" så dök det upp små ljusglimtar i olika vrår... Nu är jag livrädd att de ska försvinna igen... Alla behöver vänner, även jag. Fast det trodde jag nog inte riktigt när jag fick barn. Jag har ju barnen liksom. Men de har ju numer egna vänner och är inte fullt så roade av att vara med lilla mamsen dag ut och dag in... Så, jag kryper nu snällt till korset och ber mina vänner att ta mig tillbaka.... Låter ju snyftigt det här, men så är det inte alls. Nä, det är en utmaning och en mycket rolig sådan! Jag börjar faktiskt tro på att riktig vänskap tål mycket och finns kvar trots att tiden går och livet vandrar åt olika håll...
Näej, nu har jag tomt på ord, tog faktiskt tvärstopp så jag ger mig för ikväll.
Men jag...
....Återkommer
Men lite tankar har väl börjat gnaga härinne och vi får se vart det leder... Kanske jag ändå ska ta tag i det där jag drömmer om? Jag vet ju vart jag vill och jag vet ju att jag når dit om jag bara ger mig fan på det... Så vad hindrar mig? Bekvämlighet är ett bekymmer, "inte lilla jag"- syndromet ett annat. Men nä, sluta fega var det ju... Sen måste jag nog ta för mig lite mer, detta som jag vill och nånstans inom mig har som mål är inget som kommer att serveras på silverfat, jag måste själv ta det och en dag ska jag banne mig göra det, Basta!
Har lite ångest inför helgen. De 48 timmarna är så fullbokade så det finns inga som helst möjligheter för ändringar eller fler aktiviteter, tyvärr. En gammal vän till mig som jag så gärna skulle vilja träffa, men det finns ingen tid!! Sen jobbar jag de två nästkommande helgerna och så har det gått en månad igen, fast vi sa ju att det inte skulle dröja...Fasen! Så det är det jag har ångest för, att säga att jag inte kan/hinner träffas. Usch, det ska finnas tid för vänner.... Jag är ju så dålig på det där med vänner. Insåg för ett tag sen att jag inte har nån som jag kan spontant ringa för att få en kopp kaffe. Men så när jag ändå började "sondera terrängen" så dök det upp små ljusglimtar i olika vrår... Nu är jag livrädd att de ska försvinna igen... Alla behöver vänner, även jag. Fast det trodde jag nog inte riktigt när jag fick barn. Jag har ju barnen liksom. Men de har ju numer egna vänner och är inte fullt så roade av att vara med lilla mamsen dag ut och dag in... Så, jag kryper nu snällt till korset och ber mina vänner att ta mig tillbaka.... Låter ju snyftigt det här, men så är det inte alls. Nä, det är en utmaning och en mycket rolig sådan! Jag börjar faktiskt tro på att riktig vänskap tål mycket och finns kvar trots att tiden går och livet vandrar åt olika håll...
Näej, nu har jag tomt på ord, tog faktiskt tvärstopp så jag ger mig för ikväll.
Men jag...
....Återkommer
♥Kommentarer♥
Trackback
