Treans

Blivit sittande.
Kommer mig inte för att ta itu med något alls.
Har tvätt som ska in i maskinen, tvätt som ska strykas och tvätt i strösta allmänhet.
Har damm som behöver torkas bort.
Har golv som är i behov av ett möte med moppen.
Har sängar att bädda.
Har disk att pyssla med.
Har en middag som ska förberedas.
Har kaffe kvar i koppen.

Men som sagt. Får inte nån fart på benen alls.

Just nu är det ensam/egentid som gäller. Kidsen är på dagis och i skolan och jag sitter här och slappar i väntan på att klockan ska ha tickat sig fram till jobbdax.

Återkommer

Länge sen sist. Brukar väl uppdatera här oftare än en gång i veckan?

Har börjat en validering på jobbet. Har sökt nya/andra jobb. Faktiskt fått svar och erbjudande men inget som jag nappat på. Känns ändå som en skön kick för självförtroendet att det ringer, att det finns arbetsplatser därute som VILL att jag ska komma dit. Vet inte egentligen varför jag söker annat, jag trivs där jag är nu. Men varför nöja sig? Vem vet när det dyker upp nåt spännande? Lika bra att träna på att söka tills det kommer nåt jag verkligen vill ha! Då är det ju bra att ha lite vana på att söka och skriva CV:n...

Återkommer

Lilla loppan vill inte gå på dagis. "Ont i magen, vill inte, mamma gå inte, mamma jag vill att du jobbar här".
Ja, det var många förklaringar och lösningar hon gav för att få slippa gå till dagis idag. Har väl känt den senaste tiden att det varit lite stökigt där. Många sjuka och ofta berättar hon om barn som varit dumma, mot henne eller mot andra barn. Min loppa har väl haft lite skev verkklighetsuppfattning och vi har inte kunnat  lita på allt hon berättar. Nu börjar jag nog ändå tro på att det mesta faktiskt stämmer.
Vid lämningen idag..."Mamma, ser du nu" Och ja, ja lilla hjärtat jag ser. Vilket gör det ännu värre att behöva tvinga henne att stanna. Brottades med tanken..."VEM ska jag fråga? VEM kan ta loppan när jag drar till jobbet?"  En i personalen gav mig bara en bekräftelse på att det ÄR stökigt och bråkigt. Hon frågade hur det var med T, och jag sa som det var. Hon har ont i magen för att det är så bråkigt här. Svaret blev: "Ja, det är något vi jobbar med" 
Nu var det massor av barn som var på väg ut, blandat med föräldrar som försökte få till en lämning, så någon djupare diskussion väntade jag mig faktiskt inte alls. Blev väl lite överrumplad av svaret dock. Här går jag i flera månader och tror att mn dotter överdriver och hittar på...och så får jag det svaret ihop med en djup suck...inte vad jag väntade mig, kan jag säga. Pratade med några andra mammor igår som också  har också problem med att barnen inte vill gå.

Orkar inte skriva mer om det här, måste fundera lite känner jag...ska dricka kaffe...sen jobba...

Usch, det sliter i hjärtat att gå ifrån ett gråtande barn!!

Återkommer

Just avnjutit en middag av lördagslyx-kvalité. Ört-och vitlökskryddat kött, potatisgratäng, vitlöksbröd och broccoli. Ett glas Lindemans cabernet, baileys och kaffe. Ja, det kan ju inte bli bättre? Om jag dessutom lägger till dagens program så kan vi konstatera att denna dag varit en blandning av mycket och alla är mer än nöjda!
Innebandy för sonen. Båda barnen har varit på bio, sett olika filmer iofs. Jag och mannen fick oss nästan två timmar som vi spenderade strosande i en snöig småstad. Passade på att kika in i några affärer vi inte varit in i förut. Tog en fika på Café Kulan, sjukt god semla och värmande kaffe.

Nu väntar fotboll på TV. Barcelona spelar och den där melodifestivalen går "fetbort" kan jag säga. Jo, vi har fler apparater, men jag sitter hellre och snusar i håret på en nybadad gosse framför fotboll än ensam i soffan framför melodifestivalen....

Återkommer

Ibland ledsnar jag rejält på saker och ting som jag själv inte kan bestämma över men ändå i allra högsta grad blir påverkad av.
För drygt två år sen så bytte jag från kvällstjänst till dagtjänst. Fick gå upp i tid från 75% till 100% och jag har trivts kanon hela tiden. Under dessa två år har jag från högre makter fått löfte om att de 25% jag haft som långvik ska bli tills vidare. Alltså att min 75% tillsvidare-tjänst ska bli en 100% tillsvidare-tjänst. Det har hela tiden fått nya villkor detta löfte. "Efter sommaren" "När X går i pension" "När den omorganisationen är klar" osv osv osv. En sväng ruttnade jag rejält och tog tjänstledigt, efter två månader fick jag erbjudande om att komma tillbaka med ett nytt löfte om att det skulle ta två månader tills det skulle infrias. Jag tog det, och med facit i hand så kan man ju se att jag var lättköpt...

Nu har jag fått ett helt nytt erbjudande.
Citat "Det är Take-it-or leave-it som gäller nu" slut citat.
Det hela går ut på att om jag vill vara kvar så får jag ta en 85%-tjänst som blir "tillsvidare" eller så inget. Eller inget kan det ju inte bli eftersom jag har min tjänst men... Känns så jävla surt! Bittert. Jag känner mig grundlurad!! Bortkastade två år av slit och visande av framfötterna, tanken "Kämpa lite till, ge lite mer krut så kommer du få tjänsten snart" Ja just den tanken har hållt mig uppe de senaste åren.
Jag vill ju såå gärna få ha min heltid.
Kampen från fackets sida, politiskt håll om att alla som vill ha heltid ska få det, har nu helt plötsligt förvandlats till att 85% är det ideala.... Jo men det känns ju skitkul? Vem fasen kom på det? När ändrades det målet?

I lön betyder detta att "det är som en heltid utan OB"....jo men shit så motiverande det känns att ha varit den som tagit flest helgpass...Nu tar alla lika många men ett tag behövde inte alla jobba varannan helg, inte när jag som en av få tog extra pass.... kanske jag kan få tillbaka det nu då eller?
ÄSCH...JAG E SÅ JÄVLA BITTER!!
Fattar inte varför man sänker några för att höja andra och dessutom anställa fler.....jo det fattar jag visst. helt enkelt för att det behövs fler personer i verksamheten. Men bitter...jodu...och lurad. Jag känner mig billig.

Så, nu ramlar ansökningar in på andra jobb. Nattjobb på Blidö, olika omsorgsjobb, usk-jobb, ja lite av varje som jag hittar. Inte för att jag vill sluta, inte alls. Men det känns inte skoj, kanske jag söker nån sorts "revansch"? Kanske vill jag hämnas? men det funkar ju inte så...det är ju mest bara barnsligt, men jag känner...det gör jag!

Sen vet jag också att om jag får älta detta ett tag. "Vara arg färdigt" så kommer jag säkert att lägga energin åt ett mer konstruktivt håll. Jag brukar kunna göra det, och tänker väl göra så nu med. Bara jag får vara arg färdigt först!

Nu tänker jag släppa jobbet i tre dagar!

Återkommer

Idag väntar kvällspass. Unnar mig lite egen tid hemma och skickar dotran till dagis nu redan på morgonkvisten. Hon ska vara där om exakt 11 minuter enligt schemat. Men vi tar det lite lugnt. Hon kollar på barn-tv nu och jag orkar inte stressa iväg. Jobbade långt dagpass igår. Ibland händer ingenting på flera veckor och sen känns det som att ALLT händer på bara ett dygn. Även fast jag jobbat i helgen och bara var ledig på måndan kändes det lite som att komma tillbaka efter 5 veckors semester.
Massor att fixa och ta itu med, både svårt, roligt och ledsamt. Det är ju så mitt jobb är.
Det roliga är ju inga problem, det är de lite tyngre bitarna i livet som frestar på. Ofta säger man ju att man vill att döden kommer till en snabbt och att man "Inte vill bli liggande som ett kolli". På något sätt kanske  sant? Men livet är en kärt och jag tror att hur det än är så vill  människan leva?
 I vården pratar man ibland om att "Han/hon hade gett upp, ville inte längre" Kan det vara så? Kan man komma till en punkt, till en ålder i livet då man inte vill leva längre? Kan man bli så sjuk att man ger upp? Tappar gnistan? Är det bara äldre människor som kan det? Ett annat uttryck är "Skönt för henne/honom att det gick fort"  Kanske är lätt för oss som står på sidan? Det är så sällan vi ser de sista timmarna. Vi är inte där när ångesten kommer, när sista andetaget dras och anhöriga har mist sin familjemedlem. För oss kommer ofta döden som en rapport på morgonmötet. Då kanske det är lättare att säga så? Antar att det är skillnad för den personal som jobbar på sjukhus eller andra vårdinrättningar. De är ju med hela vägen på ett annat sätt.
I livets slutskede, skumt uttryck det där, men så säger vi i alla fall. I livets slutskede är värdighet och trygghet viktigt. Jag tror att man kan likna en döende med ett litet nästintill nyfött barn. Förutom att glädje är utbytt mot sorg. Ofta samlas familj och nära intill den döende. Att vara ren, att slippa smärta, ja att vara trygg helt enkelt. Vilket inte alls är enkelt då människan säkert är väldigt ensam i sin dödsprocess. Ingen annan kan ju veta hur det känns när livet rinner ur en?
Hm, djupa funderingar blev det nu och tusen tankar som snurrar i huvudet mitt, som inte kommer ner här av många olika anledningar. Ni som nu jobbar i vården och läser här. Grunda inte er åsikt om mig på det jag skrivit om döden här. Skulle jag skriva allt jag vet,kan,tror och tycker skulle vi aldrig komma till dagis jag och dotran. men vill du ändå veta så slå en pling ;)

Nu borde jag verkligen göra nåt annat än att sitta här och fundera på döden... på livet kanske? Jo, idag ska jag leva livet....gör det du med!

Återkommer

Ingen bra dag idag. Inte av någon anledning, bara en sån där dag.... Har ganska mycket att ta itu med, måste fixa till killens rum eftersom han ska ha kompis med sig hem från skolan. Som tur är så har han nästan alltid fint därinne, om inte lillasyster dragit förbi då förstås. Hon kan konsten att röra till och strunta i att reda upp. Måste nog handla lite också. Misstänker att det ekar lite kylen och jag måste ju trolla ihop lite mellis och en middag. Problemet är att jag sätter ribban för högt, vill för mycket och orkar inte ens försöka att börja bergsklättringen. Ambitionerna gör berget för högt redan från början och jag sjunker ihop som en trasa nedanför berget...precis här vid datorn och inget alls blir gjort. Så hur ser då planen ut? Först av allt ska jag skala av berget, lager för lager tills jag får en mer hanterlig bild av allt jag vill få gjort. En prioriteringslista helt enkelt. Den skulle få se ut så här ungefär.

• Städa och plocka i barnens rum
• Baka bröd till mellis så jag slipper åka och handla

Resten av det jag skulle vilja få gjort kan ju kanske vänta? Egentligen finns det bara en sak som jag verkligen, verkligen har lust med. Jag vill att snön försvinner, att våren kommer. Så det kan få bli dags att sätta mina gröna fingrar i jorden och njuta. Jag vill ordna till i växthuset, gräva om potatislandet, så fröer, plantera. Väntar med spänning på hur allt klarat sig där ute under snön. Kommer det några tulpaner? Hur mår primulan som blommade i november? Har clematisens rötter fryst? Har borstnejlikan frösått sig själv som den ska? Kanske mina pioner blommar i år? Vart ska jag flytta min löjtnantshjärta? Fläderbusken, kommer den att ta sig?
Ja en sak är då säker...börjar jag tänka/prata om min trädgård...då kan jag knappt sluta. Önskar en sjuhelsikes gasollampa som jag kan töa bort all snö med... I'm ready!! Men...hm...städa barnens rum var det ja...

Återkommer