leva livet
Idag väntar kvällspass. Unnar mig lite egen tid hemma och skickar dotran till dagis nu redan på morgonkvisten. Hon ska vara där om exakt 11 minuter enligt schemat. Men vi tar det lite lugnt. Hon kollar på barn-tv nu och jag orkar inte stressa iväg. Jobbade långt dagpass igår. Ibland händer ingenting på flera veckor och sen känns det som att ALLT händer på bara ett dygn. Även fast jag jobbat i helgen och bara var ledig på måndan kändes det lite som att komma tillbaka efter 5 veckors semester.
Massor att fixa och ta itu med, både svårt, roligt och ledsamt. Det är ju så mitt jobb är.
Det roliga är ju inga problem, det är de lite tyngre bitarna i livet som frestar på. Ofta säger man ju att man vill att döden kommer till en snabbt och att man "Inte vill bli liggande som ett kolli". På något sätt kanske sant? Men livet är en kärt och jag tror att hur det än är så vill människan leva?
I vården pratar man ibland om att "Han/hon hade gett upp, ville inte längre" Kan det vara så? Kan man komma till en punkt, till en ålder i livet då man inte vill leva längre? Kan man bli så sjuk att man ger upp? Tappar gnistan? Är det bara äldre människor som kan det? Ett annat uttryck är "Skönt för henne/honom att det gick fort" Kanske är lätt för oss som står på sidan? Det är så sällan vi ser de sista timmarna. Vi är inte där när ångesten kommer, när sista andetaget dras och anhöriga har mist sin familjemedlem. För oss kommer ofta döden som en rapport på morgonmötet. Då kanske det är lättare att säga så? Antar att det är skillnad för den personal som jobbar på sjukhus eller andra vårdinrättningar. De är ju med hela vägen på ett annat sätt.
I livets slutskede, skumt uttryck det där, men så säger vi i alla fall. I livets slutskede är värdighet och trygghet viktigt. Jag tror att man kan likna en döende med ett litet nästintill nyfött barn. Förutom att glädje är utbytt mot sorg. Ofta samlas familj och nära intill den döende. Att vara ren, att slippa smärta, ja att vara trygg helt enkelt. Vilket inte alls är enkelt då människan säkert är väldigt ensam i sin dödsprocess. Ingen annan kan ju veta hur det känns när livet rinner ur en?
Hm, djupa funderingar blev det nu och tusen tankar som snurrar i huvudet mitt, som inte kommer ner här av många olika anledningar. Ni som nu jobbar i vården och läser här. Grunda inte er åsikt om mig på det jag skrivit om döden här. Skulle jag skriva allt jag vet,kan,tror och tycker skulle vi aldrig komma till dagis jag och dotran. men vill du ändå veta så slå en pling ;)
Nu borde jag verkligen göra nåt annat än att sitta här och fundera på döden... på livet kanske? Jo, idag ska jag leva livet....gör det du med!
Återkommer
