Treans

En helg med en salig blandning av allt. Fredagsmyset uteblev då mamman var allt för trött och somnade redan halv tio. Lördag var en riktig grådag med regn och kalla vindar. Vilket iofs passade oss rätt bra eftersom vi bokat in storstädning. Eller rättare sagt så hade vi skjutit upp storstädningen ganska länge och nu fanns liksom ingen återvändo? Hur som helst så började vi i varsin ände av källaren. Vi jobbade oss uppåt kan man säga. Väl uppe fick barnen titeln "Lagledare". Dottern fick sitt rum och vardagsrummet, sonen sitt rum och köket. Sen drog vi lott om vilken förälder de skulle få i sitt lag. Vinnaren skulle få anordna efterrätten. Ja, jag drog ju vinstlotten kan man säga ;) Jag hamnade i sonens lag, allt blev iaf städat och det luktade gott och rent överallt. Det serverades en Lax-middag som var lite bättre än vanligt i huset och alla åt som om de inte sett mat på hela dan. Vilket vi kanske inte heller hade gjort...  Himlen började spricka upp och jag kände att det var dags att gå ut. Ingen av oss hade stuckit ut näsan på hela dan, förutom en liten picknick i lekstugan när det regnade som värst. Liljekonvaljer som skulle få sprida sin väldoft var planen. Runt midnatt ramlade vi hemåt. Utan blommor men fulltankade på trevligt sällskap. Så det kan bli ;)

Söndag, soldag. Fotboll. Trötta killar som inte alls var vakna och "hungriga" på snyggt spel. Sista matchen var stolpe ut för sonen. Stolpe ut och stolpe-stolpe ut. Tänkte att nu slår det väl slint i vinnarskallen.... Vi tog en powernap när vi kom hem. Gubben fixade middagen och jag kände mig så lyxig, mors dag å allt! 
Förresten, väcktes av sonen på söndagsmorgonen. han kom stolt in med en fin teckning där han skrivit:
"Mors dag
tack för igår jag hade
jäte mysit
Grattis på mors dag"

Efter middagen var det dags för prisutdelningen. Det vart ju aldrig nån efterrätt på lördan så nu satte barnen igång. Chokladglass i botten, vispad grädde, maränger, chokladsås, hallon, strössel och chokladrån.
Han har öga för efterrätter pojken min. Vi hade lillasyster här för nån helg sen och då komponerade han ihop nåt som jag tänkte "Det här kommer inte att bli gott" Men si där gick jag bet.

Ja, sämre Morsdagar har man ju haft(?) denna var iaf underbar!

Idag ligger vi hemma, jag ska tvätta. Sonen sover. Loppan är på dagis.

Återkommer

Vaknar med sol strålandes in genom persiennerna. Glada barn och kattungar som verkar tro att de deltar i 400-meters stafetten.
Inser ganska omgående efter att mina gröna öppnats att "Just det, kaffet...kaffet är slut!" Kan ju få vilken morgon som helst att spåra ur. 
Tindrar så mycket jag kan med mina nyss uppslagna gröna till dotterns vackra mörkbruna: "Snääälla, kan inte du gå till grannen och fråga om vi får låna kaffe?" Dottern som verkligen vill ut med sin nya skinnjacka, förstår allvaret i situationen och är strax påklädd och iväg. Kommer tillbaka efter en stund med hela kaffebönor... Hm, fattar inte vad det är för fel på gammalt vanligt bryggkaffe?? Kommer ju aldrig kunna glömma kaffet om alla på gatan ska vara sådär moderna och hippa...med espressomaskiner och kvarnar och allt som oliknar en bryggare.... Äsch, tänkte jag. Jag har ju en gammal hederlig kaffekvarn ju. En sån där med vev och som inte använts sedan minst 1800-kallt. I med bönorna, börja veva. Så slår mig en tanke. Undrar vem som sist malde sina kaffebönor i min kvarn? Hade den människan lika vacker utsikt som jag? Glittrande sjö med solen som värmer alla vårens knoppar. Hörde den människan lika glada barn som jag får höra? Vad tänkte hon (antar att det var ett kvinnojobb att mala kaffe) på där hon stod och vevade? Vem drack hon kaffet med? Kunde hon någonsin i sin vildaste fantasi tänka sig att kvarnen skulle användas en solig vårmorgon år 2010?

Kaffet vart sisådär. Kokade i en vanlig kastrull. Måste köpa mig en hederlig kaffepanna tror jag?

Återkommer

Japp, nu är det klart och jag är så supernöjd! Har ju gått "Kravmärkt Yrkesroll" vilket är en kartläggning av kompetensen hos vårdpersonal. En slags inventering kan man säga. Dels för att visa hur mycket vi faktiskt kan, trots att vi är längst ner i näringskedjan. Dels för att fylla på med kunskap i de områden där det brister. Efter fyra träffar med konstruktiva samtal i grupp där man diskuterar och går igenom vad det faktiskt är man gör, är det dags då att bli bedömd. Eller kanske inte bedömd men ändå kanske lite. Man gör en "självskattning" innan, på alla yrkeskrav som ställs. Tror att det 177st (!). Man får välja om "man kan" "kan delvis" "kan inte". Vissa frågor gäller ledning och organisation, andra gäller om man kunde utföra serviceinsatser dvs handla, städa etc. Bemötande. Sjukdomar/symptom. Ja som sagt, MASSOR!!

Kan säga att min största farhåga inför dessa två validerings dagar var att upptäcka att allt det jag tror att jag kan, har jag i verkligheten inte en susning om.

Dag två avslutas med ett samtal då validerarna redovisar vad man kan och vad man behöver komplettera med vidare utbildning. För att sedan samma dag ha samtal med chefen, trepart-samtal. Huvaligen!! Men det gick bra. Jag klarar mig utan komplettering Eller det är väl inget man klarar sig ifrån, utan snarare att man får möjlighet att utvecklas. Man får också önska sig utbildning inom de områden man vill skaffa sig spetskompetens. Jag valde mer sjukvård, såromläggningar, djupare kunskaper inom medicin och lite åt usk hållet. Sen önskade jag också att få utnyttja min datorkunskap och att jag gillar att skriva och formulera ord. Tex till genomförandeplaner, dokumentering, hjälpa andra med våra dataprogram och sånt.

Nöjd och trött av att spänningarna släpper tar jag mig nu ett glas vin och fredagsmyser med mina juveler.

Återkommer

Undrar hur många vårblommor som suttit i denna vas under alla år. Jag själv har med största sannolikhet plockat många blommor med alldeles för kort stjälk och fått hjälp av kära mamma att få ned dem i vasen. Idag är det min egna tösabit som plockat....
Tänk att så små saker som en obetydlig glasvas, med alltför många repor och nagg kan ge så många minnen? Att den kan vara så vacker? Att den trots allt betyder så mycket...



Återkommer