Treans

Ibland stannar livet upp. Luften tar slut och allt ljud försvinner. Jobbade igår, fick samtal hemifrån. En ordentligt skärrad sambo i andra änden.
"Vad heter S kompisar?"
Vad menar du?
"Ja, vart brukar han vara, jag hittar honom inte"
Vad menar du?
"Vi blev osams och han stack ut, nu hittar jag honom ingenstans...."

Det var nu ljudet försvann, luften stannade, antar att jorden fortsatte snurra, men jag blev helt iskall. Vaddå?? Är min ögonstenskille borta?? Va fan säger du?? Tusen tankar snurrar. Jag sitter fast på jobbet. Vem ska jag ringa som kan byta av mig en stund? Jag måste ju hitta honom. Säkert är han ledsen också? Rabblar alla grannar smått osammanhängande. Han har redan letat, letat i alla hus, varit ner till skolan...till sjön... till....Han är borta.
Vi kommer fram till att det är två hus till vi kan kolla, jag ringer det ena och han springer över till det andra. Han tar åter en tur till skolan och sjön. Jag ringer mamma, måste ju få nån som kan hjälpa till, nån som han kommer fram till även om han är arg och ledsen och osams med pappa.  Kollar klockan, hinner jag åka hem? Nästan en timme som han varit borta...när ska man ringa polisen?
Mamma försöker lugna, kan ordna så att hon kommer ut, trots att hon är billös för tillfället. Tack.
Så, det vibrerar i fickan, det är återigen hemifrån... "Han är hemma nu"   
Återigen kom syret ner i lungorna, adrenalinet pumpade vidare men en lyckokänsla ersatte den stigande paniken. Han var hemma... han var hemma igen...
Hade inte alls varit osams med pappa, han hade bara varit hos några grannkillar och spelat tv-spel. Dock var inte deras föräldrar hemma, därmed ingen bil och dörren låst...ingen öppnade när N letade så att anta att ingen var hemma där skulle jag också ha gjort...Klart dom inte öppnade när de var fullt upptagna med spelandet...  men nu var han hemma...

Kunde lugnt jobba vidare, mamma behövde inte fara iväg och lugnet la sig igen.

Återkommer